Mowgli på en kyrkogård

Neil Gaiman kommer nog aldrig att bli betraktad som en riktigt normal författare trots att inget han skrivit är svårläst. Det är egensinniga historier, hans huvudpersoner är ofta övernaturliga; gudar, demoner, änglar eller någon slags halvmänniskor som dock sliter med ungefär samma saker som vanliga människor, att hitta sin plats i livet, vänskap, kärlek, utanförskap och ensamhet. Ofta utgår han från kända källor och myter, Bibeln, Odysséen, Shakespeare och har historiskt kända personer. Dock leker han alltid med förväntningarna, omtolkar och ger en intressant skruv på vilken genre han än ger sig på.

Morpfeus i serien Sandman, till förväxling lik Gaiman i verkligheten

En de lättillgängliga introduktionerna man kan börja med är Coraline som det också gjorts en utmärkt film på, om en ung flicka som har väldigt tråkigt men plötsligt finner en parallell värld som har alternativa föräldrar och grannar där tillvaron är mycket mer dramatisk och skojig, kanske alltför mycket visar det sig efterhand. Good omen är en annan mer humoristisk och vuxen väg in i Gaimans värld som är skriven tillsammans med Terry Pratchett, om en cynisk ängel och ganska snäll demon som bestämmer sig för att försöka försvara jorden mot en kommande apokalyps (Inberäkna också i historien en superond djävul uppfostrad som vanlig människa och en vanlig människa uppfostrad som den riktiga Djävulen samt Dödens Fyra Ryttare naturligt kallade Hells Angel). Den stjärnspäckade filmen Stardust som grundar sig på Gaimans bok är ett romantisk triangeldrama och spännande äventyr om en ung bondpojke, den snyggaste och taskigaste tjejen i byn samt en förmänskligad stjärna som ska beskyddas av bondpojken (Sevärt är speciellt Michelle Pfeiffer som elak häxa och Robert De Niro som transsexuell sjökapten). Men det verk som troligen kommer att hamna i litteraturhistorien är The Sandman, en i sann bemärkelse episk graphic novel om en av gudarna, Morpheus som börjar rannsaka sig själv, sluta fred med sin familj och försöka använda sin makt på ett gott vis på jorden.Ålder är alltid en knepighet med Gaimans böcker, Coraline brukar skrämma livet ur vuxna men inte barn. Hans nyaste alster Kyrkogårdsboken eller The Graveyard book har dock hamnat på barnavdelningen även om dess fabler är mycket läsvärda för alla åldrar. Historien är en nytolkning av Djungelboken, där en ung föräldralös pojke växer upp på en kyrkogård uppfostrad av demoner, spöker och gengångare och spanar samtidigt med nyfiket sinne på vår vanliga värld där han samtidigt en mördare efter sig.  Knappast så skrämmande som man kan tro, så blir den precis som den övriga Gaimans produktion en fantastisk värld att upptäcka där alla slags konstiga varelser har samma slags drömmar och problem som vi alla kan känna igen oss i.

mer blues från Landskrona

 

  

För någon månad sedan släpptes en ny bok av Jonas Bergh och Thomas H Johnsson.
Den är vit och heter mer blues från Landskrona. En svart bok, en blues från Landskrona, av Jonas och Thomas finns sedan 2007.
De är lite lika men lite olika.
Bye bye Landskrona var rubriken i Helsingborgs Dagblad när den senaste kom. Blir det inga mer bilder och ord om Landskrona från J och T?

Om alla småstäder hade haft författare som Jonas Bergh och fotografer som Thomas H Johnsson
hade de nog mått bättre, skriver Patrik Svensson i Sydsvenskan. Funderar på min hemstad som inte
är Landskrona utan Nässjö. Vem kommer från? Vem har skrivit?  Biblioteket i Nässjö kan ge svar men det är svårare att få svar på fotografer som skildrat staden.
Vad skulle jag skriva om den och ta bilder av? Antagligen Brobacken, järnvägen, Pigalle, Elsies café,
Ulrika på biblioteket, Pop i sommarnatt …och TV-masten, alla kiosker med smågodis som fanns,
Niclas och Liselotte.

På tisdag 9/2 kl 19.00  kommer Jonas och Thomas till biblioteket. Kom, se och hör!

Klätterbaronen

Allt ute är vitt och träden är alla spretiga och utan löv.

 LÄNGTAN efter grönt är oändlig.
 Jag fyller min VÄNTAN
 med att läsa Klätterbaronen av Italo Calvino.
 Den är grenar, löv, fåglar, grodors kväkande och  hemliga trädkojor.

 

 

 

 

Han förstod att då träden stod så tätt intill varandra kunde man förflytta sig åtskilliga mil
genom att gå från gren till gren och aldrig behöva stiga ned.

Han stannade på de lägsta grenarna och tyckte att alla körsbär  som fanns därovanför
var riktade mot honom, han kunde inte själv säga hur.
Kort sagt, det var som trädet hade ögon i stället
för körsbär.

Miljoner skäl

Ett litet boktips om mitt senaste ungdomsförfattarfynd. Egentligen borde han inte vara helt okänd för mig, Frank Cottrell Boyce, då han är manusförfattare till en mängd mycket egensinniga filmer, 24 hour people, Tristram Shandy, Welcome to Sarajevo och Hilary and Jackie.

Hursomhelst är hans karriär som romanförfattare knappast mindre intressant, med tokroliga böcker om egensinniga och sympatiska personer i skruvade situationer med inte så få existentiella funderingar i botten, vilket alldeles för ofta får mig att tänka på Roald Dahl. Hans färskaste verk är Kosmiskt handlar om världens längsta tonåring som lyckas nästla sig ut i rymden som astronaut eftersom NASA tror att han är vuxen. Den några år gamla Mästerverket är också den en hejdlös historia om den unge Dylan och hans sympatiska men också kriminella familj som ska beskydda ett stulen Van Gogh-tavla. Som i sin tur är besläktad med historien i DVD-filmen Millions, vilken grundar sig på Boyce bok, med den hittills roligaste kriminalkomedin om övergången till euron där två pojkar måste göra av med några millioner pund på bara några dagar.

Morbidturism

Jag har ägnat mig åt något som jag inte visste hade ett namn
men det har det; morbidturism. På kyrkogården Père-Lachaise i
Paris växer mossan tät på gravarna.
Jag går omkring i de dödas stad.
Det pågår passande nog ett förfall.  
Gravmonument stora som små hus. Vissa mer lika telefonkioskar.
Lutar mot varandra och där är Jim Morrisons grav.

En grav som uppfyller allt vad en morbidturist kan önska sig;
känd, snygg, mystisk, glamorös person som möter
ond bråd död mitt under sina glitterdagar.

Jag fortsätter att besöka  …Marcel Proust … Marguerite Duras
… Tristan Tzara…Charles Baudelaire…Serge Gainsburg…
Julio Cortazar… Guillame Apollinaire…

Och verk av och om dessa legender finns förståss på vårt bibliotek.

Det finns ett par webbplatser som heter http://www.findagrave.com  och 
http://hittagraven.stockholm.se om du är intresserad av gravsökning.

Upphovsman till begreppet morbidturism heter Thomas Blom, docent i kulturgeografi på Karlstads universitet.

I väntan på Avlyssningen del II

När vi fortfarande väntar på Francis Ford Coppolas bästa okända film har vi fått nya versioner av regissörens bästa kända film (eller rättare sagt filmserie), Gudfadernfilmerna. Dessa filmer har av alla till leda hyllats för sitt välgjorda drama, ikoniska skådespelarinsatser av Marlon Brando och Robert DeNiro, Al Pacinos transformation från mesig soldat till en framgångsrik men ytterst ensam gangsterkung, Nino Rotas svårglömda musik och sin fascinerande inblick i gangstervärlden, har den blivit en favorit hos både kritiker och publik.

Det enda man egentligen funnit på att klaga på med dessa filmer sedan de kom är bildkvalitéen. Alla tidigare VHS- och DVD-versioner har till utseendet knappast skiljt sig från långt mindre välspelade b-filmer från 1970-talet. men nu i grevens tid har det kommit ut en restaurererad dvd-version, som i dagarna kommit till biblioteket; ansvariga är restaureringsspecialisterna Robert A. Harris och James C. Katz som tidigare fixat till Hitchocks bästa film Vertigo (En studie i brott) från att bli en lysande film med dassig bild till att bli en helt oförsumbar film.

Så nu finns egentligen inga ursäkter att njuta av hela Gudfaderntrilogin med klarare färger och utan irriterande korniga bilder. Och har man sett alla filmerna redan kan man lyssna på regissörens lysande kommentatorspår till alla tre filmerna och förundras över hur detta mästerverk nästan aldrig blev, hur Coppola hotades med att få sparken under hela inspelningstiden, hur ifrågasatta både Brando och Pacino var under hela den första filmen. Ytterst informativt och nästan lika spännande som filmen.

Veckans signum

Det var ett tag sen veckans signum var på tapeten, men nu, i detta vinterväder, är det ett signum som pockar på särskild uppmärksamhet. Jag talar naturligtvis om Rbg, som är ”Vintersport”! Jag har faktiskt själv ägnat mig åt Rbgj igår så jag har lite ont i kroppen, dvs ”Kälk- och bobsleighåkning” (något vi saknar i vår egen katalog) om nu en uppblåsbar snöskoter kan gå in under begreppet kälke. Jag kan dock lugna er med att jag inte figurerar i videon nedan. (Men ta det som en uppmaning att vara försiktig i backen)

Under Rbg ryms all möjlig skidåkning, men också skridskoåkning av olika typer, som konståkning, hastighetsåkning och ishockey och bandy. Som kommande lite norrifrån så har jag spelat bandy på skolgymnastiken en gång. Jag förstår att många bandymålvakter har stelopererade fingar. Den där orangea bollen är rätt hård märker man, om inte förr, så när man stoppar den med handen…

En av böckerna man får upp vid en sökning på signumet är en biografi om Anja Pärson och hennes pappa, som också är hennes tränare. Den är dubbelklassad och hamnar så under biografier över särskilda idrottsutövare. (Rbz Pärson)

Och vad jag förstår pågår också någon sorts skidtävling där man har med sig gevär, och då blir det faktiskt skjutandet som står i fokus enligt SABs rekommendationer. Så skidskytte hittar man alltså under Rbqb, som är skytte med handeldvapen.

Länk till artikel i DN.se

Som avslutning vill jag tipsa om dikten Vargkroken ur diktsamlinen Blått, av akademiledarmoten och Landskronasonen Jesper Svenbro, där han beskriver en vinterdag vid Citadellet i Landskrona; de första raderna lyder:

När jag i slutet av fyrtiotalet lärde mig åka skridskor

använde jag vad vi kallade spisarör,

som spändes fast med remmar på kängorna:

man fick vara noga med smörjningen

eftersom de inte var rostfria. Sålunda utrustad

stod jag i vintermössa med skärm,

jacka och golfbyxor en dag mitt i myllret

på Vallgravens is i Landskrona.

Fader Lennart

Om man någon gång i det förgångna tänkte sig att i princip all musik plötsligt skulle finnas lagligt på nätet eller i alla fall några klick bort är det lätt att associera till en paradisisk tillvaro. Dock känns det nu är man kommit dit att det inte blivit så bra som man hoppats, musiken ter sig än mer tillbakablickande och strömlinjeformad, där det oväntade och egensinniga är ännu svårare att hitta än förut.

För att hitta den där riktigt angelägna musiken så behöver man ofta sin vägledare. Och då musikkritik knappast är något intellektuellt utan mer känslosamt vilken alldeles för ofta bara blir obskyra referenser och hippa metaforer är det inte lätt att hitta rätt. Men när musikkritik verkligen är bra blir det verkligen en slags fint uttryck över livets alla beståndsdelar och de fascinerande historierna om musikerna bakom.

En av mästarna inom svensk musikkritik var Lennart Persson (1951-2009), som skrev om musik i Arbetet, Sydsvenskan och Expressen. Men hans viktigaste bidrag hamnade snarast i små nördiga tidskrifter som Pop och den kortlivade webbplatsen Feber. Egentligen är det dumt att kalla honom kritiker, han skrev i princip bara om musik som  han älskade. Något han kunde göra ohämmat i den gnistrande samlingsboken Feber (tillsammans med de likvärdiga skribenterna Mats Olsson, Jan Gradvall och Andres Lokko) samt i sin egenproducerade uppföljare Sånger om sex, Gud och ond bråd död och i urvalet av den svenska musiken i 1001 album du måste lyssna på innan du dör. Här är livet och musiken sammanfogade på ett vackert vis, här finns inga konstiga teorier, utan bara god kunskap pedagogiskt framlagt med en fantastisk förmåga att beskriva de där känslorna som bara musiken kan få fram.

Perssons sista och postuma bok handlade om den legendariska skivaffären Pet Sounds i Stockholm (han hade en liknande roll som musikguru i musikbutiken Musik och Konst i Malmö). Ett ställe där en mängd blivande artister och musikjournalister samlades och bildades i sin musiksmak, mysiga historier som kommer från exempelvis Olle Ljungström, Per Gessle, Joakim Thåström, Thomas Öberg och Plura Jonsson som får prata om det de gillar mest, musiken. Musik Nonstop – Pet Sounds i våra hjärtan är ett fint porträtt av en tid när all musik inte fanns några klick bort, utan var något personligt givet till just dig. Något som Lennart Persson var lysande på.

Julkalender 24 december

”Det var ett nöje att bränna.” Ray Bradburys klassiker Fahrenheit 451 börjar starkt och ökar sedan trycket. Denna berättelse äger rum i obestämd framtid och handlar om brandmannen Guy Montag som deltar i arbetet att systematiskt bränna alla böcker, men börjar ifrågasätter ideologin bakom. Mindre riktad mot människor som inte läser eller ett debattinlägg mot censur, utan mer en skildring över ett samhälle där ett komplext och svårt sätt att lägga fram idéer och fakta blivit bannlyst.

Långt tillbaka före Kristus fanns det en förbaskad dum fågel som hette Fenix och som vart hundrande år byggde ett bål och brände sig själv. Han måste ha varit kusin med människan. Och varje gång han brände upp sig så uppstod han på nytt ur askan och därpå brände han upp sig igen. Vi vet vilken förbannad dumhet vi nyss begick. Vi vet vilka förbannat dumma saker vi gjort i tusen år. För varje generation finns det några fler som minns.

Litterär analys över boken

Julkalendern 23 december

23

Vad passar bättre på Lille julafton än den gamle spökklassikern om Ebenezer Scrooge och de tre jularnas andar av Charles Dickens? Scrooge är en bitter och snål gammal man som först får besök av sin sedan sju år avlidne kompanjon, som med rasslande kedjor och iskall aura förebådar de tre julandarnas besök. Därefter följer besöken av gångna julars ande, den nuvarande julens ande och sist kommande julars ande. Berättelsen är välbekant, och har filmatiserats ett flertal gånger och gjorts bilderböcker på (bland annat i en Disneyversion med Farbror Joakim och knattarna). Och att fira julen i sällskap med en man som Dickens, som var mot slaveri och censur, men för hälsovård, folkbildning och bibliotek, kan väl inte tänkas vara helt fel…

-Framtidens ande! utropade han. Jag fruktar dig mer än någon av de andra andar jag sett. Men jag vet ju att du menar väl med mig och eftersom jag hoppas att få leva och bli en bättre människa är jag beredd att tacksamt följa med dig. Vill du inte säga ett ord?

Anden svarade inte. Handen pekade fortfarande rakt fram.

-Visa vägen då! sade Scrooge. Visa vägen! Natten är snart förliden och jag vet att tiden är dyrbar för mig. Visa vägen, ande!

s. 67