Svensk historia efter världskrigen kan i efterhand te sig ganska tråkig, en odramatisk tillvaro och mycket oskuldsfullt tänkande. Dock fanns det flera episoder när man hör om den i efterhand verkligen får en att höja på ögonbrynen, kan få en senfödd att undra om det är vårt land det handlar om och att detta kunde hända för bara ett par decennier sedan. Men det som kanske gör saker och ting än intressantare är att början på många av de debatter som är aktuella än idag, frågor om terrorism, avlyssning, åsiktsregistrering och yttrandefrihet, började vid denna tid.

Jan Guillou och Peter Bratt i sin glans dagar
Kanske dels på grund av dessa frågors aktualitet har nu en drös intressanta och välskrivna självbiografier från huvudpersonerna från dessa år kommit ut ganska samtidigt. Den självklara mittpunkten är naturligtvis Jan Guillou med sin Ordets makt och vanmakt. En person som är svår att vara likgiltig till, men som haft ett händelserikt liv i svenskt debatts centrum, minst sagt. Ganska korthugget och episodiskt berättad med en såklart mycket skruvad syn på samhällsdebatten och sig själv, är den mycket underhållande och ger öppenhjärtligt sin syn på personer han arbetat med samt en intressant bakgrund till sina bästsäljande bokserier om Hamilton och Arn.
En av de spioner som Guillou avslöjade i sin berömda IB-affär var Gunnar Ekberg, vilken hade infiltrerat svenska vänsterrörelser för svenska SÄPO samt palestinska frihetsrörelser i Mellanöstern för israeliska Mossad. Ekberg har knappast fallit så väl ut i debatten, vilket naturligtvis varit svårt när man haft en sådan debattör som Guillou emot sig. Men Ekbergs egen självbiografi De ska ju ändå dö är bra skriven och välargumenterad där han ofta ter sig minst lika trovärdig som Guillou själv, som minst sagt har en romantiserad syn på sig själv och sina sympatisörer. Vem man tro på i slutänden handlar mycket om hur man ställer sig till mycket större frågor, vilka Sveriges fiender under det kalla kriget var och hur farliga de mer extrema varianterna av 68-rörelsen var.
En än slagkraftigare vedersakare till Guillous självsäkra version av sanningen var hans medavslöjare till IB-affären, Peter Bratt, vars självbiografi är något år gammal, men som också bör läsas i detta sammanhang. De bägge kollegorna blev tidigt efter avslöjandet oense och sedan har deras olika historieskrivningar och legendstatus gjort dem än mer bittra på varandra. Bratt är nästan en än viktigare journalist, förutom att ha avslöjat IB-affären hamnade han i journalistisk karantän efter att ha avslöjat att svenska ministrar gick till prostituerade, den så kallade Geijeraffären 1977, men fick backa då hans källor svek och statsministern Olof Palme gick i en elak motoffensiv, dock har han fått rätt i efterhand. Bratt är en mer mjuk person och har en prövande attityd mot det mesta i sitt liv. Ett sätt som ter som mycket sympatiskt, speciellt om man jämför med de andra sluggrarna som jag skrivit om ovan.
En av de som hjälpte Olof Palme att sudda igen spåren från sina ministrars bordellbesök
var Ebbe Carlsson, som drygt tio år senare fick en helt egen affär och höll på att störta en hel regering. Hur denna man utan preferenser fick en central plats i den svenska regeringen under lång tid, erhöll rekommendationsbrev från justitieministern för att driva privat polisarbete samt sluta sina dagar som en sympatisk martyr för en för tiden illa sedd sjukdom, förstod jag inte då det hände och mina äldre bekanta har knappast lyckats förklara det heller. Dock gör den nyligen bortgångne lysande biografen Anders Isaksson i sin bok Ebbe – mannen som blev en affär och DVD-dokumentären Ebbe – The movie, denna extrema livshistoria rättvisa, vilket om den varit fiktiv skulle avfärdats som något alldeles för orealistiskt.
Hör eller ladda ner en välproducerad radiodokumentär om IB-affären här, Geijeraffären här och Ebbe Carlsson-affären här och förundras över att man inte hört mer om dessa häpnadsväckande delar i den svenska historien.