”In ‘77 and ‘69 revolution was in the air”

Drabbas ni ibland av känslan att ni missat allt väsentligt i världshistorien? Att det mesta som var spännande och viktigt hände före er tid? Att Sandi Thom i ”I wish I was a punkrocker” hade helt rätt i att det var mycket bättre förr, då, när politiken vräktes upp och ner och protesten blev en livvstil för var och varannan människa världen över. Kort sagt: romantiserar ni över 68-rörelsen och dess efterverkningar? Läs Hari Kunzru! I hans roman Mina revolutioner är det ett skitigt, asketiskt, deprimerat jobb att vara revolutionär. Det är konfrontationer, maktlöshet och ideal som dör ”för det godas” sak.

Michael Frame fyller snart 50 och hans fru Miranda håller på att ordna en gigantisk födelsedagsfest åt honom. Vad hon inte vet är att Mike egentligen heter Chris och fyllde år för flera veckor sedan. De senaste månaderna så har det börjar dyka upp människor från förlängesen och Mikes trygga tråkiga värld börjar skaka. Chris drogs tidigt in i studentrörelsen mot Vietnamkriget och avancerade vidare till ett revolutionärt kollektiv som ockuperade hus och protesterade mot kapitalismen genom att samla ihop mat och dela ut gratis till Londons behövande. Sakta med säkert eskalerar våldet och aktionerna blir mer och mer extrema, deltagarna mer och mer paranoida och drogerna allt viktigare för att orka. Chris osäkerhet över meningen med hela projektet tilltar.

Berättelsen spelas upp i återblickar till fler olika tidsepoker, men det blir aldrig rörigt. (Det gäller dock att inte ha för långa pauser i läsningen om man har lite kasst minne, för då är det lätt att tappa bort sig.) Hari Kunzru är skicklig på att skapa små romatiserande bilder och sedan grundligt och utan tvekan bulta ner dem i marken igen. För en mer skolad analys av Mina revolutioner läs här.